Hörneå bys hemsida www.becken.se
Jernbruket på Bruket
- del 1
När man blickar runt på Bruket i Hörnefors är det svårt att föreställa sig det som ett industriområde. Bra är väl det, tycker nog de som bor där idag. Vad som hänt under senare år är istället att Botniabanan rullats ut över området, och det får man väl säga är bra det också. Banverket var nog glada åt att Jernbruket var jämnat med marken sedan 100 år tillbaka. Vem hade annars tänkt tanken att dra Botniabanan rakt genom ett industriminne, om det sett ut som i Olofsfors i det närbelägna Nordmaling.
Bild 1. Bruket dokumenterat 2012; från vänster kyrka, magasin och i bakgrunden längan med arbetarbostäder, idag vandrarhem.
Järn och papper har ju inte så många likheter. En parallell kan däremot göras som möjligen förklarar Jernbrukets anonymitet. Hörnefors Sulfitfabrik tillverkade inledningsvis pappersmassa och inte papper. I ett senare skede tillkom papper på agendan – ett pappersbruk - i kombination med pappersmassa och även etanol ur sulfitprocessen. Om detta har ett otal artiklar skrivits på Becken-Webben. Andra fabriker var/är enbart pappersbruk och köper sin massa, och det känns ju inte som en ”riktig fabrik”. Det är här jämförelsen blir lite intressant med Jernbruket på Bruket.
Några teknikaliteter att erinra i en järnhantering som har många steg. Grovt indelat kan sägas att; 1) malm blir till tackjärn, 2) sedan smidbart järn, och därifrån 3) till smidesprodukter. I Olofsfors fanns hela denna kedja 1-3, för att nu prata järnspråk och en produkt som Olofsfors dessutom var känd för - kedjor. I Hörnefors har historieberättandet mest berört steg 2 och 3. Att det funnits en masugn i Hörnefors – med andra ord steg 1 i processen – är inte lika känt. Således är det lätt och felaktigt att föreställas sig Jernbruket på Bruket som en underhuggare till Olofsfors, en ”bysmedja”.
Bild 2. Ett foto taget från överfarten vid dammen på Bruket. En vanlig syn idag, fotograferande med en telefon, här stilstudie av Redaktör Lena Lindholm. I bakgrunden ses inte en masugn utan en trappuppgång till Botniabanans perrong.
I Hörnefors var masugnsepoken sen och ganska kort. Man förundras över var alla historiska rester tagit vägen, av den tämligen stora anläggning som måste ha funnits? Att utplåna en masugn görs inte på en eftermiddag, och varför riva bort? Det finns frikostigt med plana ytor på Bruket idag, och dessa kan vara rester av tidigare anläggningar. En möjlig förklaring till rivning är att man återanvände tegel och annat byggmaterial till Sulfitfabriken på Hamnskär.
Bild 3. En bild ur en tidigare artikel på Becken-Webben, om historiska vyer över Hörnefors. Bilden var ett av de kolorerade vykort som Tyko Karlsson sålt på sin ”Benzinstation” i Hörnefors på 1920-talet, och som Gunborg Wikner skickade till Redaktionen. Bruksdammen ses, och i förgrunden den ”tub” (pipeline skulle kalla det idag, och säkert 2 km lång) som försåg Sulfitfabriken med färskvatten.
Bergsbruket var hårt reglerat, om inte annat för att hushålla med skogen. Dåtidens järnframställning förbrukade ohyggliga mängder träkol. Stenkol var mycket billigare och hade högre energivärde. Ur detta kom den svenska ”bruksdöden”, ett fenomen vi berört tidigare. När masugnen kom till Hörnefors var den tyvärr redan dödsdömd.
Med inledande optimism sattes denna artikelserie igång, utifrån den sparsamma inblick man trots allt fått kring Bruket och dess historia. Tillgängligt bildmaterial är ytterst sparsamt, inser man, och dessutom motsägelsefullt. Möjliga förklaringar är att det har byggts, rivits, krigats, brunnit och domderats om på Bruket så man blir alldeles snurrig. Mycket av detta hände innan kameran kom in i bilden – och bilden kom in i kameran, så att säga. Brukets historia är den nedtecknade och berättade versionen, till skillnad från den mer sentida Sulfitfabriken. Ett utmanande projekt med andra ord, som vi får återkomma till steg för steg.
Gunnar Engström, 2012-11-28
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se